Bedöm barnens utveckling utan att det blir betyg

Lördagens match gick dåligt. Vi tappade bollen i varje uppspel, så på måndagens träning körde vi uppspel. Veckan efter var det något annat som gick fel, och då tränade vi på det.

Så coachade jag länge, och så coachar de flesta tränare jag har stått bredvid. Det är inte konstigt. Det senaste problemet är det som syns, och det är det man har i huvudet när man planerar passet på söndagskvällen. Men det blir ingen långsiktighet, och man tränar mest på symptom.

Säsongsdokumentet som dör i oktober

Vi har försökt göra det ordentligt också. Inför säsongen sätter man sig i tränargruppen, skriver ett dokument om vad laget och varje spelare ska utvecklas i, och går in ambitiöst. Sedan kommer matcherna, träningarna och föräldramejlen, och någon gång i oktober är man tillbaka i att ta det som det kommer.

Det beror inte på att tränarna slutar bry sig. Det finns helt enkelt inget som håller kvar planen när vardagen tar över. Man hinner inte följa upp, och då glöms den bort.

Problemet ser taktiskt ut, men det är det inte alltid

Ett exempel jag har sett i alla bollsporter jag har tränat: vi har pratat om att slå passningen in i ytan, och den kommer inte. Det är lätt att tro att spelaren inte har förstått taktiken, och så blir det mer taktik på nästa träning.

Men ofta kommer bollen på fel fot. Spelaren måste först lägga den till rätta till sin starka fot, och då hinner ytan stängas. Då är det tekniken man behöver jobba med, så att spelaren blir trygg nog att slå passningen direkt. Ibland är det förstås förståelsen som saknas. Men det går inte att veta vilket utan en bild av spelaren som är bredare än den senaste matchen.

Samma sak gäller det fysiska. Man ser att någon inte hinner och tänker snabbhet. Men att springa fort rakt fram är sällan problemet i en bollsport. Det är riktningsförändringarna, och den smidigheten och styrkan behöver tränas för sig.

Fyra områden i stället för det som syns

Det som har hjälpt mig mest är att tänka i fyra områden. Modellen kommer från engelska fotbollsförbundet FA och kallas Four Corner Model: teknik och taktik, det fysiska, det psykologiska och det sociala.

Poängen med hörnen är inte att de är just fyra. Poängen är att de tvingar fram frågan om det man inte tittar på. Det man ser på planen är hur bollen behandlas, så det blir mycket teknik och lite taktik. Det psykologiska och det sociala glöms bort, eftersom de inte syns i ett passningsmoment.

Och under varje område finns det många steg. Ta kommunikation. En spelare som ropar på bollen kommunicerar. Men nästa steg är när han börjar guida andra – ”akta rygg”, ”täck den” – utan att det handlar om att själv få bollen. Då har han tagit ett kliv, och det är ett kliv man missar om man bara tittar på passningarna.

Börja inte för tidigt

Att det ska vara roligt gäller i alla åldrar. Är det inte roligt är det ingen idé att hålla på. Med de yngsta barnen är det också det enda man behöver tänka på. Svensk Innebandys utvecklingsmodell kallar perioden 6–9 år för rörelseglädje, och då bedömer jag ingenting.

Någonstans runt tio år brukar gruppen själv visa när det är dags. Man ser frustrationen åt båda hållen: de som har kommit långt får aldrig tillbaka passningen, och de som inte har kommit lika långt hinner inte slå den innan någon är framme. Då är gruppen redo för nivåanpassning, och då blir det meningsfullt att följa var och en närmare.

Siffrorna är tränarnas, inte barnens

När jag sätter siffror på barnens färdigheter stannar de i tränargruppen. Jag visar dem inte för barnen, och jag pratar inte med någon spelare om att han är en femma.

Rytmen ser ut ungefär så här. En eller två gånger per år sätter vi oss i tränargruppen och går igenom var laget och var och en ligger. Däremellan följer man spelarna som vanligt. Ser jag att någon har blivit snabbare knäpper jag upp honom ett steg, både i profilen och i hur jag lägger upp övningarna. Det tar några sekunder. Efter en säsong har man en sammanställd bild som man aldrig hade fått ihop ur minnet.

Med tonåringarna delar man områdena

Från tolv–tretton år kan man börja prata med spelarna om vilka områden som finns. Inte om vilka värden jag har satt, utan om att det krävs mer än att skjuta alla bollar hårt i krysset för att bli en komplett spelare.

Ett sätt jag använder är att låta dem skatta sig själva på samma områden. Då förstår de vilka delar spelet består av, och jag får höra hur de själva ser på sin nivå. Sedan kan samtalet handla om något konkret: jag tycker att du ska jobba med det här, och så här är varför. Aldrig ”du är en femma och de andra är sjuor”. Det är inte relevant för någon.

Nivåindelning är inte rangordning

Här måste man vara tydlig. Svensk Innebandy tillåter inte selektering eller toppning före det år spelaren fyller 15. Förbundet förordar att man håller samman åldersgrupperna och i stället anpassar träningen.

Det är precis så jag tänker. Jag tror på nivåanpassning inom gruppen, så att alla får spela på sin nivå. Den som har kommit långt behöver spela med andra som har kommit långt. Den som inte har kommit lika långt har mycket roligare med andra på samma nivå, eftersom man annars aldrig rör bollen när det går för fort runt omkring.

I praktiken lägger jag upp passet i två delar. Första delen är teknik, där nivån spelar mindre roll. Då delar jag bara in: sex där, sex där, sex där. Det suddar ut nivåerna.

Andra delen är mer taktiska övningar och smålagsspel, där tempot påverkar kvaliteten på övningen. Där använder jag nivån. Men jag sätter inte de åtta jag själv tycker är vassast i samma grupp varje gång. Jag lottar med vikt: de flesta av de starkaste hamnar i de starkare lagen, men de som ligger precis under lottas ibland in där. Det blir rotation, och ingen fastnar i samma grupp från träning till träning.

Siffrorna började för mig som just det, ett sätt att blanda lagen så att det inte var samma killar som spelade ihop hela tiden, men ändå på ungefär samma nivå. Aldrig för att hålla reda på vem som är bäst just nu. Det är ointressant i ungdomsidrotten.

Vad ett verktyg kan och inte kan göra

Inget barn går från A till B över en natt för att jag sätter ett värde. Klivet kommer från den aktiva coachningen, från att man har i bakhuvudet att den här spelaren behöver stöd i just det här och tipsar om det. Spelarutveckling är ett maratonlopp, inte en sprint.

Det ett verktyg kan göra är att komma ihåg åt dig. Det håller kvar planen när oktober kommer.

Det är därför vi har byggt spelarprofiler i QuickSquad. Du väljer vilka färdigheter i de fyra områdena som gäller för din trupp och sätter ett värde från 1 till 10 när du ser en förändring. Varje nivå har en kort beskrivning av vad man ser på planen och vad som krävs för nästa nivå. Texterna följer din sport, så i innebandy handlar passning om forehand och backhand och i fotboll om starka och svaga foten. Vill du kan styrkan i lottningen räknas fram ur bedömningarna, så att den viktade indelningen bygger på hela bilden och inte på en siffra du satte i augusti.

Det finns ingen topplista, och truppen går inte att sortera efter vem som är bäst. Nivån används där den gör nytta, när du planerar passet. Där kan du sortera grupperna efter nivå, till exempel för att se hur många på en viss nivå som är på plats i dag och bestämma hur stora smålagsspelsgrupperna ska vara.

Ladda ner QuickSquad i App Store · Ladda ner QuickSquad på Google Play

Läs vidare

• Hur du delar in laget på träningen
• Att få barn att lyssna